Kampen om Karl XII

Ända sedan 1700-talet har Karl XII varit en av de mest framträdande gestalterna i svensk historia, också i ett internationellt perspektiv. Synen på kungen och hans betydelse har samtidigt varierat mycket och är förstås ett uttryck för skiftande värderingar och ideal. Den speciella aura som omger namnet Karl XII har också gjort att det fungerat som en kraftfull symbol i olika sammanhang. Under tiden närmast efter Karl XII:s död är värderingen genomgående negativ: kungen framställs som en självtillräcklig krigshetsare, likgiltig för det egna folkets lidande och vars äventyr ledde till det svenska stormaktsväldets undergång. Lagom till hundraårsminnet av Karl XII:s död hade stämningarna skiftat och krigarkungens storslagna, tragiska gestalt passade väl in i romantikens hjältedyrkan och gryende nationalism. Senare under 1800-talet konkurrerar en nyktrare, mer kritisk inställning hos vissa inflytelserika historiker med nationalromantikens idoliserande bild av Karl XII. Runt förra sekelskiftet kom de flesta svenska historiker att ansluta sig till ”Den nya skolans” bild av kungen som enastående statsman och strateg. Denna syn på kungen hade stort inflytande långt in på 1900-talet men utsattes också tidigt av hård kritik, bland annat av August Strindberg. På 1930-talet blev Karl XII en viktig symbol för svenska nazister. Då var det den starke, enväldige ledaren som stod i fokus och hans långa krig mot Ryssland kunde också kopplas till tidens anti-kommunism och drömmar om lebensraum. Femtio år senare var det åter dags för den yttersta högern att damma av Karl XII men de senaste decennierna har det inte handlat så mycket om ledarkult och rysskräck utan snarare drömmar om folkets och kulturens renhet. Logiken i detta är förstås bristfällig och Peter Englund påminde redan för 20 år sedan om det tramsiga i ”att använda den mumifierade resen i Riddarholmskyrkan som en symbol för något slags renrasig svenskhet … Carolus, med sin utländska mor, med sitt mångkulturella, mångspråkiga rike, med sin etniskt brokiga armé, med sitt vapenbrödraskap med turkarna och sin stora respekt för islam, han går självfallet inte att använda på det viset och i det syftet.”

En ung kung tar över en stormakt

När Karl XII föddes var Sverige en militär stormakt. Redan från späd ålder fostrades han till att som enväldig kung leda och försvara sitt stora rike. Han undervisades i kristendom, historia, matematik, fysik, modersmål, latin, tyska och franska, men skulle också formas moraliskt till en man som värderade mod, uppriktighet, barmhärtighet och vänskap. Med sin far red han långa snabba ritter och mönstrade trupper, han lärde sig om rikets förvaltning och delade snart sin fars intresse för jakt. Karl blev tidigt föräldralös och redan vid femton års ålder krönte han sig själv till kung. Eftersom han var enväldig avlade han inte någon kungaed och han placerade själv kronan på sitt huvud. Han lyssnade på sina rådgivare men tog alla beslut själv, ibland kloka och ibland ödesdigra. Att den unge kungen framstod som oerfaren och därmed ofarlig utnyttjades av Sveriges fiender. Härskarna i Danmark, Polen och Ryssland hotade att anfalla riket. När Karl var sjutton år bröt kriget ut och han lämnade Stockholm för att gå i fält, helst utanför landets gränser så att det skulle bli mindre kostsamt för riket. Den svenska armén tvingade Danmark till en snabb fred och så småningom besegrades även den polske kungen. År 1706 påbörjades fälttåget mot Ryssland, men då vände krigslyckan.

Järnhuvudet

Karl XII trodde att han skulle kunna besegra den ryska tsar Peter genom ett snabbt och förkrossande anfall. Det gick bra i början – framförallt vid slaget vid Narva – men striderna drog ut på tiden och den svenska armén försvagades alltmer. Trupperna var långt hemifrån och numerärt färre än ryssarna, de tvingades marschera långa sträckor, de frös under vintern och hade inte tillräckligt att äta. Slutet på det svenska krigståget kom vid staden Poltava i dagens Ukraina. Här utkämpades ett slag mellan de svenska och ryska trupperna som slutade i en förkrossande rysk seger. Karl XII var skadad men räddades undan av sina soldater. Tillsammans med sin allierade, kosackledaren Mazepa, flydde kungen och ett litet sällskap söderut och fick skydd i det muslimska Osmanska riket, i staden Bender. Det Osmanska riket var vid tiden för Karl XII:s vistelse i landet betydligt större än dagens Turkiet och sträckte sig runt större delen av Medelhavet. Även här gjorde kungen sig känd som en envis man, som vägrade lämna landet men gärna levde goda dagar på värdlandets bekostnad. Turkarna kallade honom ”Demirbash”, vilket betydde ”Järnhuvudet”. Kungen var tydligt fascinerad av riket han vistades i och skickade ut tre vetenskapliga expeditioner som skulle besöka olika platser och rita av byggnader och annat av intresse. Framför allt gick resorna till bibliska platser i det heliga landet, men även det gamla Troja, Sofiamoskén i Istanbul, olika fästningar och de egyptiska pyramiderna besöktes. Expeditionsmedlemmarna kunde också ha andra uppdrag. Michael Eneman skulle till exempel leta reda på slavar från de svenska Östersjöprovinserna, som av ryssarna sålts till Turkiet, samt studera turkarnas och grekernas religion och språk, medan hans reskamrat Johan Silfvercrantz undersökte möjligheterna till svensk handel. Karl XII imponerades av de bilder och föremål som expeditionernas medlemmar förde tillbaka till honom och lyssnade intresserat på deras berättelser. En timme om dagen i två månaders tid fick därför Mikael Eneman redogöra för kungen om allt han upplevt under resan. Karl XII ville ta efter det han imponerades av och gav förslag på att bygga om delar av Stockholm i turkisk stil. Brunkebergsåsen skulle till exempel planteras med granskog för att efterlikna Sofiamoskén, som stod på en höjd bevuxen med cypresser. Kungen skickade bilder på turkiska kläder till Sverige och försökte få till stånd ympning mot smittkoppor efter turkisk modell.

Bland turkar, judar och kosacker

Under Karl XII:s tid fanns ingen religionsfrihet i Sverige men trots detta kunde personer med annan religion än den lutherska, om de besatt efterfrågade kunskaper eller hade gott om pengar, bosätta sig en tid i landet. Redan Gustav Vasa försökte avhjälpa bristen på kunniga läkare i Sverige genom att förmå utländska läkare, varav en judisk, att verka i riket. I flera europeiska handelsstäder fanns välbeställda judar som var aktiva inom handeln och med Holland som förebild framfördes förslag om att locka holländska judar till Göteborg för att utveckla staden. Drottning Kristina hade redan tidigare omgett sig med lärda män oavsett ursprung och religiös tillhörighet. Till hennes mest berömda vänner hörde filosofen Descartes och inte heller Karl XII, fastän han beskrevs som en god lutheran, verkar ha brytt sig om sådant. I kampen mot den ryske tsaren slöt kungen förbund med bland andra Ahmed III, Osmanska rikets sultan och den muslimska världens viktigaste ledargestalt. Han blev vän och allierad med den ukrainske kosackledaren Ivan Mazepa, vilken försökte lindra de svenska soldaternas svält och umbäranden under den hårda vintern i Ukraina. Karl XII:s och Mazepas män slogs tillsammans vid Poltava och Mazepa flydde med kungen till Osmanska riket och fanns vid hans sida i Bender. Mazepa var betydligt äldre än Karl XII och avled där några månader senare. När kungen och övriga svenskar återvände till Sverige efter nästan sex år i Osmanska riket följde turkar och andra långivare med för att försöka få tillbaka utlånade pengar. Några av dessa långivare var judar. Trots att det egentligen var förbjudet för judar att bosätta sig i Sverige, om de inte konverterade till den lutherska läran, tillät Karl XII judiska långivare som bosatt sig i Karlskrona, att för första gången på svensk mark hålla judisk gudstjänst. Även de muslimska turkarna fick utöva sin tro, om än inom lyckta dörrar. Mazepas efterträdare som kosackledare, Pylyp Orlyk, med familj och cirka 40 andra kosacker, följde också de med kungens män till Sverige och bosatte sig i Kristianstad till år 1720. Det var med andra ord ett spännande internationellt sällskap som gästade Sverige med Karl XII som värd.

Voltaires berättelse

”Få är de suveräner som är värda en egen historia”, så skriver den franske upplysningsförfattaren Voltaire år 1732 i förordet till sin bok om Karl XII, Histoire de Charles XII, Roi de Suede. Enligt Voltaire var den svenske kungen en av de märkvärdigaste män som någonsin hade levt på jorden. I honom förenades alla hans förfäders egenskaper, vilket fick dessa annars goda egenskaper att hela tiden gå till överdrift. Enligt Voltaire var Karl XII så givmild att det blev till slöseri, så modig att det ledde till övermod och så envis att det blev hans och hela rikets olycka. Eftersom kungen trodde att hans liv redan var utstakat av Guds vilja så var han inte rädd om det, utan utsatte sig ständigt för onödig fara och handskades lika vårdslöst med andras liv. Soldaters förfrusna fötter eller sina egna skottskador avfärdade han som ”lappri”, det vill säga bagateller. Voltaire skrev sin bok efter kungens död, men även i ögonvittnesskildringar framstår kungen ofta som generös, på gränsen till slösaktig, dumdristigt modig och orubbligt envis. Hade han väl fattat ett beslut så ändrade han sig inte. Även om Karl XII inte var den märkvärdigaste mannen som levt på jorden så skilde han sig markant från andra samtida furstar. I fält var han en förebild för sina soldater. Han red främst vid anfall, stred outtröttligt vidare även om hans häst stupade, simmade över floder istället för att invänta båt och kunde rida långa marscher i högt tempo. Han sov enkelt, ofta med stövlarna på och klädde sig som sina soldater och delade deras umbäranden. Måltiderna var förhållandevis enkla och varade inte längre än i en halvtimme, kungen drack bara vatten och han åt under tystnad. Han behandlade alla lika vänligt, oavsett rang, religion och ursprung, men undvek om möjligt att tala till kvinnor. Den kungliga flärd som omgav andra härskare i början av 1700-talet saknade han alltså helt. Kungen bar inte peruk utan klippte sitt hår kort och föredrog att avbildas så som han verkligen såg ut, med solbränna, koppärrig hy och uniform.

En kung med politisk sprängkraft

Det har ofta varit uppståndelse kring Karl XII. Spekulationer om vad som egentligen hände vid Fredrikstens fästning i Norge engagerar forskare än i dag och kungens grav har öppnats flera gånger utan att frågan om vem som sköt det dödande skottet har kunnat besvaras. Kistöppningen år 1917 var den mest spektakulära och hade flera syften då den genomfördes i en orolig tid med hungerkravaller, ransonering, strejker och demonstrationer. Liberaler ansåg till exempel att den dåvarande högerregeringen försökte använda den gamla krigarkungen som en enande kraft för att dämpa upprorsstämningen som rådde i landet. Undersökningen av kungens kropp kunde, liksom vid tidigare kistöppningar, inte fastställa om skottet avfyrats av fienden eller om kungen lönnmördats, men den kunde i alla fall vederlägga dåtidens rykten om att kungen varit hermafrodit. Ryktesspridarna hade bland annat gjort gällande att kungen undvikit kvinnor, saknat skäggväxt, varit ovanligt smärt om livet och axlarna och dessutom varit nyckfull och saknat “manlig” logik. Undersökningen visade dock att kungen varit nyrakad vid sin död och den vid kistöppningen närvarande societeten ansåg det som uteslutet att en så lång man – 173 cm – med ett så stort huvud och kraftfullt ansikte, kunde ha varit homosexuell. Så fungerade den tidens logik.

StatyKungen blev även år 1868 ett slagträ i den politiska debatten. Minnet av Karl XII:s 150-åriga dödsdag skulle högtidlighållas i Kungsträdgården med avtäckningen av Johan Peter Molins staty av kungen, vilket lockade mycket folk. Firandet urartade i kravaller då människor från de högre samhällsplatserna prioriterades framför människor från Stockholms lägre klasser, som hänvisades till en läktare där de inte kunde se något av invigningen.

Bråken kring statyn har hållit i sig då den under många år har varit central för högerextrema grupper som firat kungens dödsdag den 30 november med tal och demonstrationer. Det lite lustiga i sammanhanget är att Karl XII egentligen dog 11 dagar senare, den 11 december 1718. I Sverige tillämpade vi då den julianska kalendern och när vi bytte till den gregorianska år 1753 så följde det gamla datumet för dödsdagen med, trots att det hamnade 11 dagar fel.

Den 30 november år 2012 fick Karl XII ännu ett nytt ansikte – han blev islamofob. Nästan hela sitt vuxna liv hade han stridit mot Ryssland, men nu kom det ryska nazister till Stockholm för att högtidlighålla hans dödsdag och hylla honom som en enande symbol i kampen mellan “den vita rasen” och muslimerna. Visste de inte att kungen varit allierad med det muslimska Osmanska riket i ett krig mot just Ryssland, att han levt som flykting där i över fem år – och vägrat åka hem?

Från varnande exempel till nazistsymbol

Ett bevis på att Karl XII var välkänd och omdiskuterad i Europa redan under sin livstid är boken The History of the Wars, of his late Majesty Charles XII, King of Sweden som utgavs i London år 1715, tre år innan kungens död. Den är troligtvis skriven av den brittiske upplysningsförfattaren Daniel Defoe, under pseudonymen ”A Scots Gentleman in the Swedish Service”. Det var vid den här tiden inte ovanligt att soldater och officerare tjänstgjorde i andra länders arméer. Karl XII:s armé var inget undantag.

När Voltaire, sjutton år senare, skrev sin bok om Karl XII, Histoire de Charles XII, Roi de Suède, så var det i första hand inte för att underhålla och berätta anekdoter ur kungens liv. Hans syfte var att använda Karl XII som ett varnande exempel för att visa att krig inte lönade sig. Genom att argumentera för att den svenske kungen haft goda egenskaper i överflöd och varit den främste i krigskonst, så ville Voltaire få andra härskare att förstå att om Karl XII inte lyckades segra, så skulle det vara lönlöst för andra att ens försöka. Den olycka han vållat sitt land skulle också drabba andra som förde krig. En mängd svenska författare har sedan dess skrivit sin berättelse eller diktat om Karl XII.

Omständigheterna kring kungens död diskuterades livligt i Sverige under 1700-talet, liksom frågan om ifall Karl XII varit till skada för landet eller om olyckorna främst berott på annat, till exempel andra beslutsfattares agerande. Under 1800-talet förändrades dock bilden av kungen, som började framställas som nationalhjälte. Esaias Tegnérs hyllningsdikt till 100-års minne av kungens död (se nedan) är ett talande exempel.

SD-kurirenSedan dess har Karl XII, utan möjlighet att protestera, gjorts till en politisk symbol och använts av olika grupper och i alla möjliga sammanhang. Hur han egentligen levde och vad han själv tänkte och tyckte verkar ha spelat mindre roll, annars skulle inte en kung som umgicks med män från många kulturer och respekterade deras trosinriktningar kunnat bli en symbol för extremhögern. Utvecklingen hade varit på gång länge, men det var kanske i april år 1939, när fyllde Hitler 50 år, som Karl XII blev nazist på riktigt. Svensk-tyska föreningen och Samfundet Manhem uppvaktade då jubilaren med en Karl XII-statyett som symbol för vänskap och gemenskap mellan de två länderna.

Karl XII och konsten

collageDet är knappast förvånande att Karl XII-gestalten inspirerat många svenska författare, målare och filmare, med mer eller mindre lyckade resultat. Carl Cederströms historieromantiska kitschmåleri från slutet av 1800-talet har ännu sin publik och många svenskar i en äldre generation kan fortfarande recitera åtminstone ett par strofer av Esaias Tegnérs Karl XII, om vilken Fredrik Böök skrev att ”Tegnér har aldrig överträffat den i lätthet, säkerhet och kraft, i artistisk fulländning; den är mer än ett mästerverk, den är ett underverk”. Möjligen var det också denna dikt som inspirerade skalden Frithiof Kellmodin till att snickra ihop Marsch på Carl XII:s dödsdag,  ett verk som av finkännare räknas som en absolut höjdpunkt i den svenska pekoraldiktningen. Och ingen älskare av kalkonfilm kan väl ha missat det sentida kritiker- och kassafiaskot Kalabaliken i Bender (1983).

Lästips

Hellström, Petter. 2015. Karl XII. Krigarkungens liv efter döden. I Fernstål, Hellström, Minnbergh och Svanberg (red.): Sverige i tiden. Historier om ett levande land. Stockholm: Historiska museet.

Hellström, Petter & Fredrik Svanberg. 2013. Krigarkonungen och kåldolmarna.  Svenska Dagbladet, 29 november 2013.

 

 

 

Karl XII
Esaias Tegnér

 

Kung Karl, den unge hjälte,
Han stod i rök och damm.
Han drog sitt svärd från bälte
Och bröt i striden fram.
“Hur svenska stålet biter,
Kom, låt oss pröva på!
Ur vägen, moskoviter!
Friskt mod, I gossar blå!”

Och en mot tio ställdes
Av retad Vasason.
Där flydde vad ej fälldes;
Det var hans lärospån.
Tre konungar tillhopa
Ej skrevo pilten bud.
Lugn stod han mot Europa,
En skägglös dundergud.

Gråhårad statskonst lade
De snaror ut med hast:
Den höge yngling sade
Ett ord, och snaran brast.
Högbarmad, smärt, gullhårig,
En ny Aurora kom;
Från kämpe tjugoårig
Hon vände ohörd om.

Där slog så stort ett hjärta
Uti hans svenska barm,
I glädje som i smärta
Blott för det rätta varm.
I med- och motgång lika,
Sin lyckas överman,
Han kunde icke vika,
Blott falla kunde han.

Se, nattens stjärnor blossa
På graven länge se’n,
Och hundraårig mossa
Betäcker hjältens ben.
Det härliga på jorden,
Förgängligt är dess lott.
Hans minne uti Norden
Är snart en saga blott.

Dock — än till sagan lyssnar
Det gamla sagoland,
Och dvärgalåten tystnar
Mot resen efter hand.
Än bor i Nordens lundar
Den höge anden kvar;
Han är ej död, han blundar,
Hans blund ett sekel var.

Böj, Svea, knä vid griften,
Din störste son göms där.
Läs nötta minnesskriften,
Din hjältedikt hon är.
Med blottat huvud stiger
Historien dit och lär,
Och svenska äran viger
Sin segerfana där.

Marsch på Carl XII:s dödsdag
Frithiof Kellmodin

 

För hundra år och femti till i Carlars tid,
Då small ett skott, som slöt vår Carl den tolftes strid;
Han föll vid Fredrikshald, men anden hans står opp
Och svänger rostig värja över nordens kropp.
Tra la, la, rung, rung, rung,
Tra la, la, kung, kung, kung,
Som svänger tapper värja över nordens kropp.

Till skallgång manar skuggan som på fästet står,
Sin gamla, goda pamp den vännen Turken får;
Hur han steg upp ur grav, det borgar västers glav,
Men dimmig skrevar skuggan över Ålandshav.
Tra la, la, gung, gung, gung,
Tra la, la, rung, rung, rung,
Och hjälteskuggan skrevar över Ålandshav.

Hur är det, gossar, har ni mistat arm och ben?
Välan! gör som Croaten, skjut på stumpar se’n!
Där krut och slag och damm ge akt åt frihets kamp,
Hör där min röst och hör på slagen av min pamp.
Tra la, la, rung, rung, rung,
Tra la, la, kung, kung, kung,
Hör slagen från vår Carl den tolftes pamp.

I Stockholm träder kungsstod upp för Sveas stam
och manar nord i med- och motgång blott gå fram;
Om vi på stället stå, vi snart tillbaka gå,
Nej, mod i anda, nerv i kropp, om våld vill slå.
Tra la, la, gung, gung, gung,
Tra la, la, rung, rung, rung,
Blott mod och nerv i kropp, om våld vill slå.

I djupa rotar manar högtidsstund att gå,
Lik’ gott, om rock är röder, viter eller blå;
Men upp med svenskt banér, så dagen mot det ler,
Och plats för bussar blå i gula bandoler.
Tra la, la, gung, gung, gung,
Tra la, la, kung, kung, kung,
Och plats för bussarne i bandoler.