Stormaktsprojekt bland samer och indianer

Under Karl XII:s tid var Sverige en geografisk och militär stormakt i norra Europa, men efter förlusten vid Poltava år 1709 blev det allt svårare att upprätthålla denna ställning. Ett annat sätt att uppnå status som stormakt var att erövra kolonier. Redan i mitten av 1600-talet hade Sverige en koloni, Nya Sverige, vid Delawarefloden i USA. Syftet med att etablera sig i den så kallade nya världen var främst att, genom Nya Sverigekompaniet, bedriva handel med indianerna. Om man hade möjlighet skulle man också bedriva luthersk missionsverksamhet. Relationerna mellan den ursprungliga befolkningen, lenapeindianerna, och svenskar, finnar och andra européer i kolonin beskrevs som fredliga och så länge handeln fungerade var de flesta nöjda med arrangemanget. Svenskarna hade dock svårt att leverera varor tillräckligt ofta och i den mängd som efterfrågades och lenape valde då att handla med andra nationer istället, varför det var svårt att få kolonialverksamheten lönsam. Svenskarna drygade ut inkomsterna genom att frakta brittiska varor till marknader längre inåt landet och genom att odla tobak. Nya Sverigekompaniet hade monopol på tobaksimport till Sverige. Efter 17 år erövrade Nederländerna Nya Sverige och trots Sveriges strävan efter nya kolonier skulle det dröja mer än 100 år innan Sverige fick en andra koloni i ”nya världen”, den karibiska ön Saint Barthélemy.

Då var det betydligt enklare att hålla sig med geografiskt närliggande kolonier i norr. Sverige knöt allt större områden av den väldiga norrländska vildmarken till sig, trots att också Danmark-Norge och Ryssland försökte ta del av områdets rikedomar. Samerna beskattades, drevs till dagsverken i gruvor och påtvingades den kristna religionen. De hårdföra metoderna till trots så gällde det att inte gå alltför hårt fram, för då kunde hela samebyar flytta till Norge. För att kontrollera handeln försökte Sverige styra den till särskilda marknadsplatser och datum, varav några fortfarande lever kvar och lockar tusentals besökare varje år, till exempel marknaderna i Åsele och Jokkmokk. Samerna som skötte handeln transporterade varor långa sträckor, ibland ända från norska kusten, till marknadsplatser och svenska kuststäder där varor från alla väderstreck bytte ägare. Med hjälp av skattelättnader försökte staten uppmuntra svenska och finska nybyggare att flytta norrut. Samerna drevs ofta undan och med tiden blev områdena försvenskade. Idag är det främst på de ovanliga namnen som vi förstår att platser som Kebnekaise, Gällivare och Abisko en gång inte låg i Sverige.

Slavhandelsdrömmar och besvikelser

I mitten av 1600-talet vajade den svenska flaggan över fortet Carolusborg på Guldkusten i Västafrika, nuvarande Ghana. Härifrån tänkte det svenska Afrikakompaniet, i konkurrens med andra europeiska företag, bedriva slavhandel. Ganska snart visade det sig dock att Sverige för stunden saknade rätt förutsättningar och fortet föll i danska händer. Drömmen om att bli en slavhandelsnation levde dock kvar och infriades när Sverige år 1785 förvärvade kolonin Saint Barthélemy i Karibien från Frankrike. Det svenska Västindiska kompaniet fick privilegier, det vill säga av kungen sanktionerad rätt, att bedriva slavhandel i Västindien och skulle då först köpa slavar i området vid nuvarande Angola i södra Afrika. Halva Saint Barthélemys befolkning var under den här tiden slavar och i huvudstaden Gustavia, namngiven efter kung Gustav III, låg en frihamn dit skepp under olika länders flagg anlände för att köpa och sälja sin last, vilken ofta bestod av slavar. Hamnen var särskilt betydelsefull i tider då stormakterna låg i krig med varandra och därför bara kunde göra affärer på neutral mark.

Även om frihamnen var lönsam så fick inte kolonin den betydelse för Sverige som man hoppats på. Den saknades grundvatten, vilket omöjliggjorde odling i någon större skala, och Saint Barthélemy låg långt borta. Efter ungefär hundra år såldes ön tillbaka till Frankrike.

Uppskattningsvis fraktades 1 500 – 2 000 slavar under svensk flagg, vilket var en mycket liten andel av de ungefär 11 miljoner afrikaner som köptes i Afrika och skeppades över Atlanten under åren 1519–1825. Sverige var dock inblandat i slavhandel på andra sätt. Stora mängder svensk saltad sill livnärde slavar i brittiska Västindien och i de svenska vallonsmedjorna tillverkades det högkvalitativa järn, Voyage Iron, som britterna bytte mot slavar i Biafrabukten. I kolonierna var slavarnas hackor försedda med en egg av svenskt stål och som konsument av kolonialvaror som socker och kaffe var varje svensk lika viktig som andra européer. Sverige bidrog alltså i hög grad till att hålla efterfrågan på slavar levande.

Nytta och nöje

Vetenskap och vetenskapliga expeditioner kunde också ge Sverige statusen av en stormakt. I Uppsala, hos Sveriges vetenskapliga kändis Carl von Linné utbildades mängder av naturalhistoriker som sedan reste till jordens alla hörn där de samlade, undersökte, beskrev och klassificerade växter och djur enligt Linnés berömda system, ”Systema naturae”. Resorna bland främmande människor och exotiska kulturer förevigades ofta i reseskildringar, som ibland publicerades postumt eftersom vetenskapsmannen dött under färden. De vetenskapliga resorna innebar många faror, men de gav också fattiga studenter en möjlighet att göra sig ett namn som upptäcktsresande och forskare.

Enligt samtidens merkantilistiska ekonomiska teorier kunde resorna på sikt vara bra för Sveriges ekonomi eftersom vetenskapsmännen kartlade naturresurser och tog med levande exemplar av växter och djur till Sverige. Mycket provodlades hemma i Sverige och tanken var att dyra importerade varor skulle kunna ersättas med svenskodlade alternativ. Grödor som te och mullbärsbuskar trivdes inte i landet, men tobak gick att odla i stor skala. I slutet av 1700-talet hade tobaksindustrin vuxit till Sveriges näst största industrigren. Bara textilindustrin var större.

Världens bästa järn

Under 1700-talet var järn den viktigaste svenska exportvaran, då ungefär 75 % av den svenska exporten bestod av järn. Den svenska järnproduktionen steg i takt med att köpmän, framför allt i Nederländerna och Storbritannien, efterfrågade allt större kvantiteter och allt mer specialiserat järn. Från år 1640 till år 1740 ökade den exporterade volymen från 11 000 ton till 40 000 ton. Stål var en dyr och exklusiv vara som användes när hårdhet krävdes, för skärande verktyg, till lås och i rent estetiska syften. Vad som ansågs vara det bästa stålet i världen tillverkades av järn från de så kallade vallonbruken i Roslagen Det svenska stålet kom därför att bli till vapen och föremål som skeppades vidare till marknader runt om i världen. I Swallwell tillverkades till exempel hackor med en egg av svenskt stål, avsedda för slavekonomier på andra sidan Atlanten, och i Birmingham tillverkades vapen med detaljer i svenskt stål, till exempel Angola Musquets för den afrikanska marknaden. Troligtvis var det svenskt järn i kedjorna som användes i slavhandeln medan Voyage Iron, ett slags stångjärn, var en av de varor som britterna bytte mot slavar i Afrika.

Te, en smuggelvara

En viktig importvara under 1700-talet var te. Teet stod för nästan 90 % av lastens värde när det svenska Ostindiska kompaniets skepp anlöpte Göteborgs hamn efter en lyckad seglats från staden Kanton i Kina. Endast en mindre del av teet, cirka 10 %, var avsett för den svenska marknaden. Det mesta såldes på auktion i Göteborg och återexporterades därifrån till andra europeiska länder, framför allt till Storbritannien där efterfrågan var allra störst. Britterna kunde också frakta teet vidare till sina kolonier i Nordamerika. En stor del av det te som såldes i Göteborg blev senare smuggelgods i Storbritannien, där tepriserna var mycket höga på grund av höga importtullar. Så mycket som tre fjärdedelar av allt te som dracks i Storbritannien kan ha varit smuggelgods. Kompanierna anpassade sig till marknaden genom att importera flera tesorter som passade olika samhällsgrupper, främst billigare tesorter som Congo och Bohe för den växande medel- och arbetarklassen.

I Sverige efterfrågades kinesiskt porslin och eftersom te är en lätt vara som är känslig för lukt så packades det ofta tillsammans med porslin i Ostindiska kompaniets skepp. Kinesiskt porslin var en statusmarkör och beställdes därför av förmögna familjer som gärna dekorerade varorna med familjens vapen eller annat igenkänningstecken.

Lästips

Fur, Gunlög. 2006. Colonialism in the Margins. Cultural Encounters in New Sweden and Lapland. Leiden: Brill.

Müller, Leos, Göran Rydén och Holger Weiss (red.). 2009 Global historia från periferin. Norden 1600-1850.  Lund: Studentlitteratur.

Nordin, Jonas Monié. 2015. ”Guldkusten. Slaveriet och det svenska järnet”. I Fernstål, Hellström, Minnbergh och Svanberg (red.) Sverige i tiden. Historier om ett levande land. Stockholm: Historiska museet.