Kaffets väg till Sverige

”Där kaffe är en kockad drick af bönor, som de dricka hett i stället af brännewijn, och der man icke småningom sopplar in det så bränner man sig der af illa, derföre han mig warnade at iag skulle se på honom och dricka som han. Det är elljest illa smakande, lijka som det wore lag af steckte Erter.” Så skriver Claes Rålamb i Kort Beskriffning om thet som wid then Constantinopolitanska Resan är föreluppit (1679). Så vitt vi vet var han den förste svensk som drack kaffe. 1657 reste han till Konstantinopel som sändebud åt Karl X Gustav och vid ett besök hos en av sultanens män fick han tillfälle att prova den heta drycken. Friherren, diplomaten och senare riksrådet Rålamb uppskattade alltså inte smaken av kaffe men under andra halvan av 1600-talet spreds ändå kaffedrickandet till europeiska handelsstäder och kungahus och även till Sverige. År 1685 bokförde tullen i Göteborg införseln av ett skålpund (ett knappt halvkilo) kaffe till Sverige och tre år senare upptogs kaffe i apotekartaxan. När Karl XII och hans karoliner i början av 1700-talet levde i Osmanska riket sägs det att de tillsammans drack 3,5 kilo kaffe per dag och när de återvände till Sverige tillsammans med åtföljande turkar tog de med säkerhet med sig vanan och spred på så sätt drycken. Kungen förde dessutom med sig en turkisk kaffekokare till Lund där han bosatte sig. Kaffet var från början en dyr dryck i Sverige, som bara mycket förmögna hade råd att unna sig. Men precis som på kontinenten så öppnades snart kaffehus i Sverige, först i större hamnstäder som Stockholm och Göteborg, varpå kaffet blev en dryck främst för stadsbor. I Stockholm fanns det år 1728 femton kaffehus där män ur de högre samhällsklasserna träffades för att diskutera affärer och läsa tidningar, förutom att dricka kaffe förstås. Eftersom en kopp kaffe såldes styckevis på kaffehusen så kunde snart människor ur lägre samhällsklasser någon gång ibland unna sig en kopp eller två. Fram till mitten av 1700-talet var Osmanska riket den främsta leverantören av kaffe till Europa, men när européerna började odla bönorna i sina kolonier ökade tillgången och priset sjönk. Allt fler hade då råd att bli beroende av en vara som ofta framställdes av slavar.

Linné om kaffe

Kaffe klassades liksom te och choklad först som en medicinalväxt när den kom till Europa. Drycken ansågs kunna bota eller lindra skilda krämpor som huvudvärk, magbesvär, andnöd, njursten, mask och svimning. Kaffedrickarens flit och vakenhet sades också skärpas. Dock var inte alla lika positivt inställda och det skrevs avhandlingar om kaffets nytta och skada. En som kritiserade kaffet var Carl von Linné. Enligt honom tillförde kaffe inte kroppen någon näring eftersom bönorna var brända, det vill säga rostade, och drycken var rent av farlig. Kaffemissbrukare förlorade hullet och blev magra och skinntorra. Drycken försvagade ögonen, nervsystemet och hjärnan, förstörde både aptit och sexualdrift och dess urindrivande verkan kunde framkalla missfall. Svenskarna borde istället dricka den centralamerikanska chokladen, som inte var skadlig för kroppen, eller ännu hellre drycker som kunde framställas i Sverige av det som odlades i landet. Linné förklarade att anledningen till att turkarna utan problem kunde dricka kaffe flera gånger om dagen var deras annorlunda levnadssätt, med mindre mat och med vatten att dricka istället för vin eller andra starka drycker. Enligt Linné var våra förfäder mer nöjda med sin lott, både starkare och friskare då de inte använde och lockades av de ”överflödsvaror”, som blev vanliga i Europa på 1700-talet. Han skrev flera avhandlingar om kaffe, te och choklad och påpekade att de förmögna grupperna i samhället försökte särskilja sig från de breda folklagren genom att dricka exotiska drycker. Eftersom resten av folket inte ville visa sig underlägsna så härmade de vanorna vilket orsakade dålig folkhälsa och stora kostnader för landet.

Eftersom kaffe var dyrare än te ansågs drycken förnämare och föredrogs därför, framför allt av välbeställda kvinnor. Det är kanske inte så konstigt att Linné såg kaffedrickandet som dyrt eftersom drycken, förutom bönor, krävde en mängd nya föremål i köket. Han räknade upp den, som han ansåg, mest oumbärliga utrustningen, och konstaterade att det var svårt att få allt detta för under tusen riksdaler. En panna av järn att rosta bönorna i. En stålkvarn för att mala de rostade bönorna. En kopparpanna med lock för att koka dem. En trefot av järn att ställa den kokande pannan på. Ett kopparkärl med glödande kol för att hålla kaffepannan varm. En kanna av silver att servera drycken i. En gräddkanna av silver. En sockerskål av silver. En tång av silver att ta socker med. Koppar av kinesiskt porslin med fat. En liten silverdosa att blanda sockret i. Ett runt bord, målat och lackerat. En duk att lägga på bordet. En bricka på bordet att sätta kopparna på. Ett större silverkärl att diska kopparna i.

Kaffe och politik

Enligt samtidens ekonomiska synsätt var det alltför kostsamt för Sverige att importera exotiska varor som kaffe, te och choklad och därför infördes överflödsförordningar på 58 så kallade lyxvaror som staten bedömde som onödiga för folket. Några varor, däribland kaffe, förbjöds helt under flera perioder mellan 1756 och 1822. Vid den här tiden hade dock kaffedrickandet spridits alltmer, både geografiskt och ner i folklagren, vilket resulterade i kritik, omfattande smuggling och svarta börshandel.

sorge-tal

Kaffedrickandet flyttade från kaffehusen till privata hem där kaffekvarnar och annat gods snabbt gömdes undan om kaffepolisen knackade på. När kaffet förbjöds tillverkades surrogat på allt från morötter till ärter, men inget smakade och doftade som äkta kaffe. Idén om att kaffeimport skadade den svenska ekonomin fanns kvar långt efter att sista kaffeförbudet hävts. I sin avhandling Kaffe till dess nytta och skada samt några inländska Wäxter, hwaraf det kan beredas (1828) uppmanade J.H. Kihlman svenskarna att, trots att kaffe nu var tillåtet, välja det surrogat som bäst föll dem i smaken. På så sätt skulle landet kunna spara miljoner på minskad lyximport.